Smadeleine

jag har aldrig upplevt en timme i parken som denna. kanske är det Buenos Aires magi, musiken från trubaduren framför mig eller solen som värmer mina bara armar. jag tror att gräset som kittlar under mina fötter är en betydande faktor. stämmningen bland människorna gör det uppenbart vad alla känner. känslan som kommer från innersta magen, hjärtat och förenas med gemenskapen men ändå icke-gemenskapen bland människorna omkring. Astrid kliar sig i håret och hennes tankar är i boken hon läser, någon annanstans. Martin halvsover i gräset och försöker fånga några ögonblick med kameran. paret brevid mig grovhånglar och fnissar. en tant tittar surt på. deras lust smittar uppenbarligen av sig på det äldre paret framför. det kunde varit dom tjugo år senare. barnen leker och skrattar. jag tänker på när jag var barn, kär och på när mina föräldrar fortfarande pussas efter över 20 år tillsammans. det är en sådan stund då jag tänker på hur fint det är med relationer, kärlek och vänskap. mitt i detta tysta budskap går en man och skriker: "cerveza, cerveza!" (med-en-röst-i-samma-tonläge-om-och-om-igen). mannen på min högra sida tänker: "varför inte?" och tar en öl. nöjd. jag tror han behövde sig en återställare. eller kanske har han hela sitt liv tänkt "varför". gör man det är det vid någon tidpunkt dags att ta av sig skorna och sitta barfota i gräset. knäcka en öl och fånga dagen. varför inte? ibland är livet inte, svårare än så.  



 


/M.