turisten.
igår efter jobb mötte jag upp Emelie för en afterwork. vi satt på Dakota och snackade med Albin och Une (från Litauen), Ruben fick en "besito" på kinden innan jag beställde min öl och jag träffade en härlig tjej från Värmland (som faktiskt också hette Madeleine) det slutade med att jag, Emelie och Madde tog en öl till på Qba och hamnade i diskussion med en galen stockholmare och norsken som äger Quicksilver och Vans (opps?) otroligt så mycket random människor man träffar på. man möter det som generaliseringen skulle kalla "nobodys" och "höjdare". men vem är vem egentligen? är det "nobodysen" som är "höjdarna" eller "höjdarna" som är "nobodys"? och - vem bryr sig egentligen?
jag har haft en härlig vecka hittils. det passar mig perfekt att börja jobba klockan fyra och därmed fördriva dagarna och nätterna med det jag behagar. igår innan jobb åkte jag till Majorstua och vandrade runt lite. jag satte mig på en mysig liten bar och tog en kaffe och läste någon timme eller så. någonting slog mig när jag gick på Bogstaveien som förmodligen är Oslos mest attraktiva shoppingdistrikt - där jag faktiskt aldrig har shoppat. eller när jag gick i slottsparken och tittade på Oslo med en turists ögon och tänkte: varför har jag aldrig sett allt detta förr? är jag en sån som går med stängda ögon? jag var tvungen att leka turist för en dag och fotograferade några av självklarheterna i en huvudstad.
parken bakom slottet i all dess grönska.
jag vet det är illa, jag var till och med så mycket turist att jag lät några andra turister fotografera mig framför slottet. 
vårtecken i storstaden.
nu har jag slottet precis bakom mig, och rakt ner löper en lång, lång gata som såsmåningom blir tom på trafik och övergår till en gågata. Oslos mest besökta gata både av turister, businessmän och folk som ska shoppa - Karl Johans gate. 
folkmyller vid nationalteatern. knutpunkt för T-Bana, busniess och fancy hotell. 
universitetet.
för att kalla en stad "sitt hem" krävs det nog egentligen inte särskillt mycket. det krävs ett jobb/skola, en bostad att komma hem till och vänner eller familj att känna sig trygg hos. för mig har det varit det som har fått mig att känna att Oslo är mitt hem. men efter att Oslo har varit mitt hem i 9 månader är det fortsatt så mycket jag inte vet om staden, så mycket jag inte har sett. när jag gick runt bakom slottet försjönk jag såklart i djupa filosofier. det är en sak att kalla en stad sitt hem, men när lär man egentligen känna en stad? när lär man sig alla dess rutiner, krypin och bakgator, mysiga restauranger, all dess politik och utstrålning, alla dess negativa sidor, kaotiska historier, hemligheter och vackra soluppgångar. lär man någon gång känna en stad helt? kanske om man är född där? men om man nu skulle lära känna en stad helt - är det kanske då den blir tråkig? är det då man flyttar ifrån den?
jag vill tro att jag känner Oslo bra, men dagar som igår bara bekräftar för mig hur lite jag egentligen vet om staden jag bor i. staden som just nu är mitt hem.
/M.